Life is good

Min ide´ om varför vi 60 & 70-talister är lätt fixerade och tämligen barnsligt förtjusta vid fenomen som är självklara för 80 & 90-talisterna, jag ger några exempel här:
* Facebook
* internet över lag
* flashiga mobiler
* hairextensions
* rock/musikfestivaler
* alla underbara kanaler på teven (och svtplay & tv4play, och alla andra play)
80 & 90-talisterna föddes in i cyber och mediaeran.
Vi andra såg det födas. Och det är stor skillnad.
Att födas in i det är som att födas in i kungafamiljen, eller i Trumpkoncernen (eller nåt). Man har det liiite bättre förspänt redan från scratch. Och man tar för givet att så här har det väl alltid varit.
Att se det födas är som att vinna 25.000 i 25 år på Triss.
Plötsligt händer det.
60 & 70-talisternas ungdom såg, bland mycket annat (konstigt), ut så här:
* två tv-kanaler (och INGEN fjärrkontroll, man fick gå fram till tvn och byta kanal)
* apfula hårpermanenter, på små spolar, och galet dåliga hårprodukter.
* lokala musikkonserter, t ex i skolans matsal eller på Kulturhuset. Eller på sin höjd så gick man på konsert på Hovet för att se de stora banden (de få som spelade i Sverige)
* all kommunikation skedde IRL, eller via en vanlig telefon med en nummerskiva, eller via något som fanns placerat på var och varannan gata och kallades telefonautomat eller telefonkiosk, eller via snigelpost.
Summan defacto av allt detta blir att det är därför som ni så ofta kan läsa på våra fejjanstatus att: "Life is good"



Måndagskrönika för Driftig