
Vid vårat
torp går det ett gäng kvigor med sin ståtlige tjur. Fina djur, som skapar fullkomlighet till idyllen här ute. En av kvigorna har en bjällra runt halsen. Till en början tyckte jag att det lät oerhört bonnaromantiskt med den där bjällran som klånkar till och från.
Så gammeldagst vallvänligt primitivt och rart. Men ganska snart slog det mig -
HUR känns det för kvigan som har bjällran runt halsen 24-7? Ständigt.
Så fort hon skakar på huvudet för att bli av med en mygga (dvs dygnet runt, då myggorna kläckts i mängder av de senaste veckornas regnande) eller betar eller idisslar (vilket kor gör around the clock) och ja, jag tänker att det måste vara rena rama tortyren för henne. Att ha det där klånkandet så nära örat. Eller har djur selektiv hörsel, så att hon kan "välja" bort att höra det eviga klånkandet? Hon kanske inte bryr sig alls. Jag tycker fortfarande att det låter vackert, men det vackra förtas
liiiite av att jag hela tiden oroas över hur det metalliska klingandet påverkar hennes stackars hjärna....