No more bullshit

Tydligen är Sverige i topp vad det gäller åldersdiskrimering och åldersnoja, och aversionen mot att anställa äldre kvinnor är stor.
Det gäller nog i viss mån män också, jag tror inte att åldersdiskriminering är en genusfråga, men debatten verkar ha "glömt bort" männen lite.
De fria yrkena, (alltså de konstutövande), anses vara mer benägna att "våga" satsa på lite äldre förmågor i yrkeslivet, säger man bl a.
Och så kanske det är, (vad vet jag ege), men å andra sidan tycker jag att det låter lite motsägelsefullt, iaf vad det gäller film och tv, där åldersfixering verkar vara da shit liksom.

Jag gillar teorin som jag läste/hörde någonstans, om att kanske är det så att en äldre generation (vilken jag tillhör själv nu för tin, hehe) ses som obekväm just för att dom fått viss insikt i att det inte längre finns någon tid över för bullshit-time! Man går helt enkelt inga omvägar och är inte längre någon ja-sägare. Och det är obekvämt helt enkelt.

Neej hörni, livet blir ju faktiskt bara roligare för var dag som går! Möjligheter finns så länge man inte går sönder någonstans (begagnatmarknaden för människor är ju tyvärr inte lika lukrativ som begagnatmarknaden för saker), och är man inte anställningsbar längre av den ena eller andra orsaken, så får man helt enkelt hitta på något eget, då behöver man inte vara "obekväm" för andra.
Är detta svaret på varför så många (speciellt kvinnor) över 40 startar eget?

Nåja, diskussionen och frågeställningarna kring ämnet är hursomhelst intressanta, och jag lyssnar intensivt och känner bara att oh yes, nu ÄR man äldre...

Marie Louise Ekman på bilden är iaf 63 bast, och fick ett nytt jobb förra året
(som professor på Konstfack), inte sin ålder till trots, utan just för sin ålder = erfarenhet, kunnande och engagemang, en kvinna som under alla år ständigt varit aktuell med nya projekt. Snygg är hon också.


Bild från Konstvärlden & desajn

Måndagskrönika för Driftig

Burnin burnin

Igår såg jag ett program på tvåan om Christian von Koenigsegg. Om hans dröm, som blev en vision, som blev en verklighet. En sann visionär och entreprenör.
En som valt att gå vägen, hela vägen.
En man som modigt följer och lever sin dröm.
Christian von Koenigsegg känns äkta.
Hans vilja och intentioner känns äkta och sannt passionerade.
Och så tänker jag på många av de entreprenörer som jag mött.
Jag tänker på deras äkthet, eller avsaknad av äkthet.
Jag tänker på mina egna drömmar.
Och jag tänker på den brinntid vi har. Jag tänker oss som ljus. Ja.
Några har kanske en brinntid som ett tjock handstöpt blockljus, 8 timmar, och andra brinner i 5 timmar, som ett högkvalitets värmeljus, och några brinner bara i mitten, så där som ett lågprisvärmeljusen från ÖB, en sisådär 3 timmar.
Christian von Koenigsegg har en brinntid som sådana där jättepartymarschaller, som brinner i 15-18 timmar.
Och som ett mantra kommer det tillbaka till mig, "det viktiga är inte hur länge du brunnit för något, det viktiga är att"...
Mhm, återkommer det där, hela tiden. Ska flura lite på varför.
Och så hoppas jag att det inte går åt helvete för Christian von Koenigsegg, nu när han ska köpa SAAB, för han verkar vara en sån himla bra kille. Faktiskt.


Måndagskrönka för Driftig

Life is good

Min ide´ om varför vi 60 & 70-talister är lätt fixerade och tämligen barnsligt förtjusta vid fenomen som är självklara för 80 & 90-talisterna, jag ger några exempel här:
* Facebook
* internet över lag
* flashiga mobiler
* hairextensions
* rock/musikfestivaler
* alla underbara kanaler på teven (och svtplay & tv4play, och alla andra play)
80 & 90-talisterna föddes in i cyber och mediaeran.
Vi andra såg det födas. Och det är stor skillnad.
Att födas in i det är som att födas in i kungafamiljen, eller i Trumpkoncernen (eller nåt). Man har det liiite bättre förspänt redan från scratch. Och man tar för givet att så här har det väl alltid varit.
Att se det födas är som att vinna 25.000 i 25 år på Triss.
Plötsligt händer det.
60 & 70-talisternas ungdom såg, bland mycket annat (konstigt), ut så här:
* två tv-kanaler (och INGEN fjärrkontroll, man fick gå fram till tvn och byta kanal)
* apfula hårpermanenter, på små spolar, och galet dåliga hårprodukter.
* lokala musikkonserter, t ex i skolans matsal eller på Kulturhuset. Eller på sin höjd så gick man på konsert på Hovet för att se de stora banden (de få som spelade i Sverige)
* all kommunikation skedde IRL, eller via en vanlig telefon med en nummerskiva, eller via något som fanns placerat på var och varannan gata och kallades telefonautomat eller telefonkiosk, eller via snigelpost.
Summan defacto av allt detta blir att det är därför som ni så ofta kan läsa på våra fejjanstatus att: "Life is good"



Måndagskrönika för Driftig

Värdelöst eller viktigt vetande?

Tänk vad mycket man blev itryckt i grundskolan, förutom allt det som (så här med facit i hand) verkligen var bra med skolan och det som vi lärde oss, så ingick också en drös med faktiskt rent och skärt värdelöst vetande, som man många gånger funderade på om man nånsin skulle få använding av, och det har visat sig (också så här med facit i hand) att det fick man inte heller.
Därför kan jag bli sjukt irriterad över att jag idag som vuxen för 5 minuter sedan lärde mig att dessa djur lever vilt i Sverige.
Mufflonfår
Hört talas om dem någon gång? Och att de lever vilt här i Sverige?
Text saxat från Den fria encyklopedin:
"I Sverige är mufflon infört och hålls sedan 1930-talet[2] dels i hägn, lever dels fritt på västkusten och i Vårdinge i Sörmland. Det bor ca 50 - 60 st på Dyrön. Mufflonfåren omfattas av 40 § jaktförordningen. Djur som infördes på öar sprider sig när de på vintern vandrar över isen"
Hade skolan inte kunnat tryckt in det med när dom ändå höll på? Va?

Winds of changes

Jag är väldigt glad åt att Driftig vill att jag fortsätter skriva krönikor för dem.
Shemind-bloggen kommer därmed fr o m nu och ett tag framöver endast innehålla Måndagskrönikan. Så fortsätt droppa förbi här varje måndag! Bara häng med :)
Dagligt dravel och funderingar kommer jag fortsätta med på Facebook, så adda mig gärna där.
Hästiga tankegångar lägger jag på min hästsida
Inspire Inspirit, välkommen också dit. Och till sist, kolla klippet bara,
och kom ihåg:
Alla kan flyga! Tänk bort vajrarna bara!!

win/win-situation

Program som till exempel Idol, Top design, Project Runway och Top Model lever inte vidare pga vinnarna, de lever vidare pga av förlorarna. Kurser, utbildningar och dokusåpatävlingar i ämnet "framgångsrik", kan endast fortgå pga att det finns så oerhört många därute som aldrig kommer att nå till ens hälften av det utlovade kursinnehållet.
Egentligen skulle man kunna säga att det är förlorarna som med sin förlust betalar tv-kanalernas och skolornas fortsatta framgång.
Nej. Alla är inte bäst. Och alla kan inte bli idoler, topmodels, eller miljonbloggare eller driva framgångsrika projekt.
Någon måste ta människan ur denna villfarelse. Detta att du skulle vara bäst.
Löften om att du kan bli bäst och mest om du vill och törs kan komma att bli den värsta fälla du går i under hela ditt liv. För hur mycket vissa än vill, kan och törs, så är det ett lotteri (nej, inte hårt arbete, för hur hårt du än arbetar så är inte det vad som avgör i slutänden) och i lotterier vet vi ju vad som gäller- just det, en vinner.

Det vi måste förstå, är att alla kan förvisso bli bra, och bättre, och göra sitt allra allra bästa utifrån sina individuella förutsättningar, och när vi börjar förstå det, och först då, så kan något sorts rättvisemärkt patos bli möjligt. Och då kan vi uppnå jämlikhet. Och då kan vi uppnå fredliga positioner, inom oss själva, i vår familj, i vår by, i vårt land och på jorden. Först då.
Vi måste sluta tävla. Flest saker när man dör vinner måste sluta gälla. Sluta tro på allt du hör utifrån. Var dig själv nog.
Tro på dig.
Du är underbar, unik och perfekt.
Varken mer eller mindre. Och det räcker. Allt annat är lögn.


Måndagskrönika för Driftig

Tro, hopp och kärlek

Jag frågade vänner vad dom skulle vilja att jag skrev om. Ämnena som föreslogs visade att de rara vännerna törstade efter att få läsa om högst existensiella livsåskådningsfrågor. Eller om man ska se det utifrån min synvinkel, om det viktiga frågorna i vår andliga vardag. Ämnena var: valfrihet, sanning och kärlek.
Och genast tänkte jag på det som utspelar sig i bibeln, Johannes 14:5-
Thomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" Och Jesus sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet", och egentligen är väl kanske redan allt sagt genom det uttalandet, så jag tänkte att hahahahohoho, vem är väl jag att skriva om så stora frågor?
Men så i nästa andetag så tänkte jag att jag tar väl lite hjälp av Jesus då.
Han har säkert ingen åsikt om det.
Vägen: Vår guide till valfrihet. Ja. Vem har inte stått i vägskäl, korsningar,uppförsbackar, gropar, nedförsbackar och rondeller, och tänkt:
Okeeeey, vad väljer jag här nu, gå vidare, trampa runt runt, eller ramla?
För ja, vi har alltid ett val. Hm, jodå man kan visst tycka att det är ett i-lands fenomen. För är man född i den fattiga svältande delen av jordens klot så är det kanske inte riktigt lika lätt alla gånger att se valmöjligheterna. I allafall är de betydligt färre.
Sanningen: Ja, min sanning är inte särskilt spännande, egentligen, men Universums sanning är desto mer spännande, och riktigt genomtänkt: Ha kul, när du nu ändå är här på jorden, det är ju en sådan kort tid, så gör något kul av det. För Guds skull.
Svårare än så ska det väl inte behöva vara. Va?
Livet: Den dagen vi ställs inför vår nästa resa, den dagen vi lättar för gott från den här kroppen som vi bebott under detta jordeliv, då tror jag att vi kommer få en enda fråga, och bara en: Har du älskat? Och det är det enda som betyder något, som har betytt något och som kommer att betyda något.
I all tid, härifrån och in till evigheten, och bortom.
Jahapp, tack Jesusmannen, för hjälpen, cu ;)
Och kram , kompisar :) Love u!

roger and out

Det känns som att det är lite uppståndelse och lite uppriven stämning runt detta med att jag ska stänga affären.
Jag själv har inte sagt så mycket om det mer än att det ligger som en blänkare på hemsidan, och att jag förstås bloggat om det som hastigast. För mig är det liksom ingen stor grej, eftersom jag har bestämt mig.
Ett beslut som fått mogna under en ganska lång tid. För mig känns det hela just nu som ganska odramatiskt. Så fungerar jag. Jag kan vara väldigt velig och osäker när det kommer till att fatta avgörande beslut, det ska jag erkänna, men när jag väl bestämt mig så är det lekande lätt. Jag blir liksom over and done with it.

Men uppståndelsen finns här, och jag kan förstå att man är nyfiken. Det tycker jag nog att jag kan förstå.
Med detta har vi nu en ström av människor som kommer in i butiken och säger, många av dem med händerna i sidorna: "jahaja, du ska lägga ner nu, det gick inget bra i den här stan va?" eller "jahaja, har du fått bra betalt nu då när du säljer butiken?" (och när jag svarar att nej, jag har donerat bort butiken, så backar dom, nästan förskrämda ut ur butiken, och snubblar vidare) eller "jahaja, det var ju synd, det var ju en sån bra ide´det här" (och det säger de som kommer in i butiken NU för allra första gången)...
Det är ju inte direkt nyfikenhet, eller vad tycker ni? Men jag kanske ska förstå det också, och jag kanske ska förstå att det är så, precis så som vi talar här, till varandra. Och inte på något annat sätt.

När en vän till mig för många år sedan gjorde sig av med sitt företag, ett företag som han var tredje generationen att driva, så sa han att det var det bästa han gjort. Han menade att det fanns många olika orsaker till att det kändes så, men en av dem var att ingenting är större än tryggheten i att veta var man får sin inkomst ifrån, och att man får den.
Jag förstod inte då vad han menade. För jag har alltid haft en sådan driven önskan inom mig att vara min egen, eller kanske på sin höjd frilans. Att få vara fri, och obunden.

Så när jag väl startade företag då jag var runt 35 så kändes det som något som jag längtat efter länge, länge. Och nu släpper jag det och det känns som att det är helt rätt, och även spännande. Men vad jag vill säga med detta är att ingen ska behöva känna ett misslyckande över att ett sådant här beslut kommer till, utan endast sträcka på sig och tänka: Jag har provat, vågat gått vägen och varit delaktig i resan, och detta är det enda viktiga och vad som räknas. Egentligen!

Jahapp, vad ska jag göra nu då, undrar ni säkert? Nya planer, eller ideer`?
Jag ska fortsätta vara driftig, i en eller annan form, på deltid kanske, eller så. Av den enda orsaken att jag inte kan låta bli (Mer om det sen)
Men först ska jag faktiskt vara anställd en period.
Gick med i facket häromdagen. Ja tack, det känns fint.
Och allt är gott nog så, just nu.

Måndagskrönika för Driftig

Let go, get flow:)

Så har det nu kommit till en punkt där det enda rätta är att stänga en dörr, för att ge utrymme för andra dörrar att öppnas.
House of Paggilo i den form som den varit i till nu avslutas under denna månad. Vi har beslutat oss för att donera hela verksamheten, inklusive de exklusiva samlingarna av kläder och accessoarer som ingått i Paggilos unika utbud till Stiftelsen Stjärnsunds Butik Unik
som förestås av fina Kicki Andersson. Kicki har finfina planer för alla finfina saker från vår butik, och vi önskar henne lycka till med projektet.
Jag blir förstås glad om ni som läser min blogg här, fortsätter med det.
There´s more coming up ;)
Men nu firar vi. Ja! Och ni hänger med:

fniss

Jag fick ett väldigt roligt mail. Vill dela det med er. Och ja, det är okey att kopiera och skicka vidare. Kram på er

Att lära sig av sina barn
För dem som inte har barn är det här hysteriskt.
För dem som har barn som har passerat den här åldern är det här skitkul.
För dem som har barn i den här åldern är det inte kul.
För dem som har barn som närmar sig den här åldern är det en varning.
För dem som inte har barn men som vill skaffa är det preventivmedel.

DET HÄR HAR JAG (ÄRLIGT) LÄRT MIG AV MINA POJKAR:

1. En extra stor vattensäng rymmer nog med vatten för att fylla ett
hus på 100 kvadrat till ett djup på tio centimeter.

2. Om du sprutar hårspray på dammråttor och kör över dem med
rullskridskor kan de självantända.

3. En treårig pojkes röst kan på något magiskt sätt överrösta 200
vuxna i en full restaurang.

4. Om du hakar ett hundkoppel över en takfläkt är motorn inte stark
nog för att rotera en pojke på 20 kilo iförd Batmankalsonger och
mantel. Däremot är den stark nog att, ifall det hänger en färgburk
från den, att spruta färg över alla väggarna i ett vardagsrum på 36
kvadrat.

5. Det är inte bra att kasta upp tennisbollar mot en roterande
takfläkt. När du använder takfläkten som slagträ måste du kasta några
gånger innan du träffar. En takfläkt kan slå en tennisboll ganska
långt.

6. Glaset i fönster (även om det är dubbla rutor) stoppar inte en
tennisboll som slagits av en takfläkt.

7. När du hör toaletten spola tillsammans med orden "Hoppsan" är det
redan för sent.

8. Bromsvätska blandat med klor bildar rök. Mycket rök.

9. En sexårig pojke kan göra upp eld med en flintasten även om en
36-årig man säger att det bara går i filmer.

10. Vissa legobitar passerar lättare än andra genom en fyraårig
pojkes matsmältningskanal.

11. Trolldeg och mikrovågsugn bör inte användas i samma mening.

12. Superlim heter så av en anledning.

13. Det spelar ingen roll hur mycket gelatinpulver man häller i
simbassängen, man kan ändå inte gå på vattnet.

14. Bassängfilter tycker inte om gelatinpulver.

15. Sopsäckar är inte bra fallskärmar.

16. Stenkulor i bensintanken låter väldigt mycket medan man kör.

17. Du vill INTE veta vad det är som luktar.

18. Titta alltid i ugnen innan du startar den; plastleksaker tycker
inte om ugnar.

19. Brandkåren har en responstid på fem minuter.

20. Centrifugen på tvättmaskinen gör inte daggmaskar yra.

21. Däremot gör den katter yra.

22. Yra katter spyr upp dubbelt så mycket som de väger.

23. 80% av de män som läser detta kommer att försöka blanda klor och
bromsvätska.

24. 100% av kvinnorna som läser det här skickar det vidare till alla
sina vänner, med eller utan barn.

Författare: Anna Johansson Brännström

Aint no mountain high enough

När jag är i torpet på landet, så är det som att jag kommer till det stadiet i energinivå där det är meningen att vi ska vara. Det är en känsla av ro som jag tror infinner sig på få platser. Tänk om vi alla kunde tona till den där nivån. Jämt. Stanna där. Oavsett vilken plats vi är på.
Sluta springa. Sluta tro att det är världsbäst som gäller, och sluta jaga pokaler och priser i livet. Tänk om vi istället går till en nivå, där vi alla är likvärdiga och sanna inför varandra. Ett högre plan. Här på jorden. Jag tror vi är på väg dit.
Jag hoppas vi är det. Vad tror du?
Videon som ligger med i dag manar till eftertanke.
Se den. Please!

Måndagskrönika för Driftig

Changes

Förändringarnas vindar blåser. Det känns väldigt bra. Följande ordspråk inspirerade mig: "When one door closes, countless others open"
Och något mycket fint kom till mig.
Följ med här så får ni läsa mer framöver.
Men först: Måndagskrönikan! Jag lägger upp den ikväll. Stay tuned.
Kram!

Time off

Jag är i torpet och skriver, vilar, njuter, umgås med min underbara lilla familj.
Det regnar, och inomhus sprider sig värmen från kamin och vedspis. Känns fint.

Walk on the wildside

La Hedemora från Nibblebergets topp. Ja, det var en djävla promenad dit upp.
Höll på att skaffa mig en hjärtinfarkt på kuppen. Men det gick bra. Och när jag väl var där så kändes det fint. Riktigt fint.