Reality bites

Jag har varit och tittat på ett par lokaler.
Jag har funderat på bolagsform, och samarbete.
Men jag har inte riktigt den tillit som krävs, att våga lita på att det ska gå bra, det har ju inte gjort det förut, och har jag råd om det inte går bra igen?
Så jag kollar på nån repris av Extreme Homemakeover. Flyr lite så. Där är mamman, som alltid kämpat för alla och satt sig själv i sista hand, och barnen som lider av svår astma, och alla gråter, när dom ser sitt nya fina hus med hyperextrem ventilation, som på ett sjukhus, så bra är ventilationen. Och så säger Ty att det och det bolaget bestämt sig för att avskriva eller betala alla pappas skulder och studielån. Då gråter pappan också.
Och allt är jättefint överallt, och nytt och vackert.
Jag blir rörd, så in i helvete rörd.
Och min tolvåring säger, - mamma varför måste du alltid grina när du tittar på sånt där, det händer ju i alla fall inte på riktigt.
Jag säger att jo, det gör det, det hände ju dom.
- Ja, svarar sonen, men det händer inte oss.
- Nej, kontrar jag, det gör det inte, för jag skulle aldrig vara med i förnedrings-tv och få alla mina kort lagda på bordet offentligt. Ja, nu menar jag inte att jag dömer de här människorna som är med på tv, alla gör ju sina val(det sista säger jag mest för att jag inte vill signalera att ett dömande beteende är ett acceptabelt beteende).
- Precis, säger min pojke och han fortsätter, att det kommer något tv-bolag och ställer allt till rätta är ju ingen sanning det heller eller hur, men det är klart, det kan ske mirakler.
- Så sant, säger jag, förundrad över denna tolvårings klokskap. Och så gråter jag rört en skvätt till.
Sonen kramar om mig, och säger lite halvstörigt så där som tolvåringar kanske gör,
- äh, mamma sluta larva dig, nu kollar vi på Andra Avenyn, det handlar om verkligheten…

(Måndagskrönika för driftig.nu)