Vi hade en skön, inspirerande och verkligen laidback helg.
Jag, Sabina och Marja.
Vi pratade om livet, drack en del vin, skrattade och grät en skvätt. Shopping, eftermiddagslur, mat, mera livet, och gnäll och skratt och lite mer vin. Sena nätter och sovmorgon.
Att säga att goda vänner är en gåva kan låta som en klyscha.
För det finns ju de som har ingen alls.
En dag när jag var i affären så stod det en farbror framför mig. Hela hans ryggtavla såg ensam ut. Och han hälsade hej på kassörskan, och något i hans ledsna hållning och sköra tonfall fick mig att tro att kassörskan var den första han talade med på hela dagen, och jag tänkte på att det finns människor som inte har någon att tala med på en hel dag, kanske en hel vecka eller ännu längre. Det finns de som inte har vänner, inte familj. De som inte har någon.
Kanske vissa inte vill, de har själva valt bort. Och de som är ofrivilligt ensamma. De som ser framemot att få säga hej, hur mår du till kassörskan på affären. De som inte fått ”gåvan” vänner. När jag stod där bakom den där farbrorn, medans han packade sina plastkassar, så tänkte jag ”ljus och kärlek och lycka till dig gamle man” och jag hoppades innerligt att den ändrade hållningen som jag tyckte mig skönja över hans ryggrad när han lämnade snabbköpet skulle ge honom glädjen att få och modet att ta emot en vän, eller styrkan att klara ännu en ensam dag.
När alla dessa tankar kommer över mig, nu här när tjejerna åkt tillbaka till Stockholm, så vill jag bara tacka Gud (eller nån) för att jag har dem: Alla mina vänner. Och för att dom vill ha mig.
Måndagskrönika för Driftig.nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar