Hellcoach

Sonen spelar ju handboll. Han är riktigt vass på handboll. Så när det vart Klasshandboll så ville han såklart att klassen skulle vara med och tävla. Fem tappra barn plus han själv blev det till slut från klassen. Jag beordrades till klasshandbollscoach. Fint, visst. Jag är ju precis 0-tävlingsmänniska, och definitivt ingen sportfantast. Vi fick fula limegröna t-shirts som det stod
"Klasshandbollen-2009" på, och jag vet inte riktigt hur eller när under morgonens förberedelser som jag blev en sådan driven och fajtig coach, men kanske hände det precis när jag drog den där tröjan över min nyblonderade skalle, eller när jag såg prisbordet med de stora gnistrande bucklorna.
Vi började genast visualisera. En sådan där skulle bli våran!
Min spontana hejarramsa till kidsen blev
"Mosa, mosa sluta gosa"
och jag hejade på och applåderade när de gjorde bra anfall och mål, och jag hojtade "snyggt" när våran målis gjorde räddningar, och "syyyyynd" när den lilla gula bollen iaf landade i "vårat" nät. Jag låg på och stod i, så att domarna flinade och andra föräldrar och lärare dånade.
Jag blev coachen från helvetet, för motståndarna.
"Mina" ungar vart bara peppade, och kramade coachen sin rejält (jag tror inte det var av skräck) efter varje match och hajfavjsen haglade.
Två av tre matcher vann vi, och den tredje oavgjort. Den fina bucklan till klassen, och medaljer till barnen. (Att det sedan visade sig att ALLA klasser fick buckla och medaljer förtog icke vår segerkänsla när vi tågade ut ur Vasahallen!)
När jag kom hem och tog av mig den fulsnygga tröjan blev jag som vanligt igen.