Hopp

Jag har vart på väg att släppa min butik. Ganska många gånger sedan starten.
Har i tankarna suttit i dimman på kanten av en stenbro och tänkt,
1 cm till så faller jag, och ja, jag tänker låta mig falla och fan vad det känns bra. Bara släppa allt så liksom.
Och i nästa sekund har jag klamrat mig fast på den kalla blöta stenbrons kant med ett nej nej vad gör jag, jag tror ju på min ide´!

Då det vart för dyrt att ha lokalen som jag hyrde, så fick jag erbjudande om och gick in i en samarbetsgrej med en annan klädbutik i staden. En kort tid efter det att jag flyttat in så deklarerar ägaren att dom behöver utrymmet som jag hyr för att driva en ny affärside´.
Jag fick förstå, sa ägaren. Och jodå, trots att jag själv har en tendens att bli nästintill sjukligt ideell i det mesta, eller i alla fall i det jag brinner för, så det kan jag förstå, jag lovar. Av hela mitt hjärta.

Jag tänkte ett tag att nu gör jag det, går till stenbron och där -
ja ni vet.

Men drömmare och ”gammal hästbrud” som jag är så vandrar mina tankar till att hoppa hinder med häst. Hindret är så där aphögt, och man lägger oroliga volter framför hindret för att man vill ”förbereda” sig, ”samla ihop” sig, ”få ordning” på allt, och man kastar bedömande blickar på det aphöga hindret med den sortens skräck i halsgropen som ger blodsmak i munnen , och tränarn som vrålar från sin sittplats i ridhusets hörn ”seså, rid an nu, det går bra”, och till sist finns inga ursäkter mer för vad man behöver ha färdigt, så man vänder upp emot hindret, kisar, nästan blundar och känner hästen ta avsprånget i sågspånet, och pang så är det klart och man är över, man vänder sig om storflinandes, och tänker, damn it det där var ju ingenting, lätt som en plätt jue!
Men just nu lägger jag volter. Det är där jag är nu.
Så ny lokal- ja. Någon?
Tjing!

(Måndagskrönika för Driftig.nu)