roger and out

Det känns som att det är lite uppståndelse och lite uppriven stämning runt detta med att jag ska stänga affären.
Jag själv har inte sagt så mycket om det mer än att det ligger som en blänkare på hemsidan, och att jag förstås bloggat om det som hastigast. För mig är det liksom ingen stor grej, eftersom jag har bestämt mig.
Ett beslut som fått mogna under en ganska lång tid. För mig känns det hela just nu som ganska odramatiskt. Så fungerar jag. Jag kan vara väldigt velig och osäker när det kommer till att fatta avgörande beslut, det ska jag erkänna, men när jag väl bestämt mig så är det lekande lätt. Jag blir liksom over and done with it.

Men uppståndelsen finns här, och jag kan förstå att man är nyfiken. Det tycker jag nog att jag kan förstå.
Med detta har vi nu en ström av människor som kommer in i butiken och säger, många av dem med händerna i sidorna: "jahaja, du ska lägga ner nu, det gick inget bra i den här stan va?" eller "jahaja, har du fått bra betalt nu då när du säljer butiken?" (och när jag svarar att nej, jag har donerat bort butiken, så backar dom, nästan förskrämda ut ur butiken, och snubblar vidare) eller "jahaja, det var ju synd, det var ju en sån bra ide´det här" (och det säger de som kommer in i butiken NU för allra första gången)...
Det är ju inte direkt nyfikenhet, eller vad tycker ni? Men jag kanske ska förstå det också, och jag kanske ska förstå att det är så, precis så som vi talar här, till varandra. Och inte på något annat sätt.

När en vän till mig för många år sedan gjorde sig av med sitt företag, ett företag som han var tredje generationen att driva, så sa han att det var det bästa han gjort. Han menade att det fanns många olika orsaker till att det kändes så, men en av dem var att ingenting är större än tryggheten i att veta var man får sin inkomst ifrån, och att man får den.
Jag förstod inte då vad han menade. För jag har alltid haft en sådan driven önskan inom mig att vara min egen, eller kanske på sin höjd frilans. Att få vara fri, och obunden.

Så när jag väl startade företag då jag var runt 35 så kändes det som något som jag längtat efter länge, länge. Och nu släpper jag det och det känns som att det är helt rätt, och även spännande. Men vad jag vill säga med detta är att ingen ska behöva känna ett misslyckande över att ett sådant här beslut kommer till, utan endast sträcka på sig och tänka: Jag har provat, vågat gått vägen och varit delaktig i resan, och detta är det enda viktiga och vad som räknas. Egentligen!

Jahapp, vad ska jag göra nu då, undrar ni säkert? Nya planer, eller ideer`?
Jag ska fortsätta vara driftig, i en eller annan form, på deltid kanske, eller så. Av den enda orsaken att jag inte kan låta bli (Mer om det sen)
Men först ska jag faktiskt vara anställd en period.
Gick med i facket häromdagen. Ja tack, det känns fint.
Och allt är gott nog så, just nu.

Måndagskrönika för Driftig