Bonnaromantik

Långhelgen som gick var vi i Klenshyttan och myste i en härlig stuga.
Och jag kan bara erkänna att jag nu drabbats av fullständig torphybris. Helst av allt vill jag ha ha ett eget torp att pyssla med. Men den bästa lösningen just nu är ändå att hyra.
Längtan efter stugboende är nästan lika stor som den längtan jag har efter en häst.
Men häst måste vänta. Jag har inte utrymme. Själen och hjärtat vill. Men det praktiska ikring ett hästägande är inte möjligt just nu. Vi kikar på "bo på lantgårdar", och tänker oss att det vore roligt (och romantiskt!) i midsommarveckan, jag synar hyrtorp-sidorna på nätet med nitisk blick, och skälvande hjärta. Lyrisk!

När jag bodde på gård och drev ridkursverksamhet så var det ett jobb. Romantiskt förvisso javisst- när de 15 hästarna gick på bete, och man kunde fokusera på att vara en bra inspiratör till kursdeltagarna, men ack så slitigt, tufft och tungt när hösten knackade på dörren. Och där gick man och mockade åt 15 glada springare, utsläpp och insläpp,dag in och dag ut, och bära vatten från huset när vattnet frös i stallet i de 24 minusgraderna,(inte en hink, utan 15, 3 ggr/dag) och ibland var jag sjuk, stapplandes med 40 graders feber ut och in med hästarna, och sonen var bara lilla parveln (inte tal om att sjukskriva sig när man är enskild näringsidkare, och ensam att ta hand om levande varelser. Dom behöver en liksom).
Nej tamej17, inte mycket romantik över det jobbet. Men man orkade, för att man andades och levde sin dröm. Så tack för den tiden. Lärde mig mycket. Ja.
Min längtan efter landet har inte låtit sig kuvas eller dämpas. För det är en alldeles speciell känsla, med landet, och djuren och allt. Ändå.
Nu vill jag ha lite hyra-torp och bo på lantgårdsfeeling med den lyxen som innefattar det bästa av de 2 världarna.
När jag matat hönsen klart och pussat på nån ko, så kan jag stänga dörren om mig, eller åka hem. Stavas, F-r-e-e-d-o-m.

Måndagskrönika för Driftig