Det är slut, vännen

Hur gör man slut med en kompis? Jag menar på ett bra sätt. Utan att såra. För det händer ju faktiskt att man växer ifrån varandra, att man inte delar samma ideal och livsåskådningar längre, att det som varit tajt och oskiljaktigt plötsligt känns som en snara kring halsen.
Det händer.
Oftast kan man inte ta sig ur en kvävande vänskapsrelation med annat än en konflikt.
Mycket märkligt. Och faktiskt helt onödigt.
Gör man slut med sin kärlekspartner så finns ”vi kan väl vara vänner i alla fall”.
Och avbryter man en affärsrelation så är ju det mest formaliteter, och väldigt enkelt egentligen. Men om man känner att man inte längre kan eller vill fortsätta en vänskap, vad sjutton säger man då? För värst av allt är väl ändå att behöva gå ur det i total tystnad, låta det ”rinna ut i sanden”.
Jag minns att jag såg ett program för länge sedan om just detta dilemma.
Någon proffsig beteendevetare hade en handlingsplan som gick ut på att man verkligen skulle göra ett avslut, kanske skriva ett brev, där man talade om för personen ifråga hur mycket den betytt för en under den tid som man varit vänner, men att man känner att man nu inte har något gemensamt längre, och att man skulle ta avsked med lyckönskningar och hela kitet. Fint.
Men allvarligt, fungerar det i verkliga livet?
Jag kan berätta att jag försökt. En gång. Och det gick inte. Jag blev misstrodd och bemöttes med ältande och bråk, ”vad har jag gjort dig, är du sur, arg, vad, vad, vad och varför?” Det hela slutade med att vi bad varandra dra åt h…e.
Fy. Det var hemskt.
Nej. Man avslutar inte vänskapsband på ett fint sätt. Man tar inte adjö, eller säger på återseende. Man blir osams, eller låter det tona bort i solnedgången.
Varför kan inte vänskillsmässor bara vara ett enda stort gå ur det i frid och kärlek och ärligt lycka till?
Ska inte det vara möjligt?

(Måndagskrönika för Driftig)