I vårat välbärgade lala-land, amen

Alla vill ha välstajlat hår och felfri hy, en kropp som är vad vi äter, fast på ett positivt snajdigt, tajt sätt, samma människovalpar säger att man ska vara som man är, sig själv, men ändå ska man shoppa den senaste hoodien, den som hon i Gina Tricot-reklamen har och de snyggaste klackarna, den mesta designerglasögonbågen eller klockan, eller parfymen, den smartaste I-phonen, och den fränaste platt-tvn, och som jämnvikt till all konsumtion och självsvält kan man alltid i sitt upplysta tillstånd vara fadder i PLAN, och sen reser vi världen runt hit å dit å överallt, och kanske snart till ett framtida turistparadis på en annan planet,och vi ger våra barn internationella namn nu när utlandsstudier och utlandsjobb är lättillgängligt, samma människovalpar är ändock rädda för ensamkommande flyktingbarn och annat knytt, och som tröst går vi kurser i självkännedom och energihöjning och vi kallar oss ohämmat andligt upplysta, tv-såporna avlöser varandra och vi ser in i folks hem och ekonomi och själ och hjärta, samma människovalpar sliter kanske emellanåt ut en medmänniskas hjärta, och slickar på det, innan de slänger det i den lilla påsen för återvinningsbara kompostsopor, vi jobbar och sliter och förverkligar våra drömmar, vi tror på oss själva, och vi tar ingen skit, och om vi gör det så vet vi att vara förlåtande själar för det har vi lärt oss hur viktigt det är, att förlåta sig själv och andra. Och alla väntar vi, väntar , väntar, väntar på att det ska bli bättre eller inte, på att det ska ta slut eller börja.
Och det liksom bara spinner på.
Ibland gör just det djävligt ont.
Att det bara spinner på, runt runt runt runt...
Näe, dags att tagga ner en smula, va. Tid för eftertanke...igen.
/Kärlek*


Måndagskrönika för Driftig