Här är mitt dilemma:
Många dömer den som vill göra något kul eller självförverkligande. Kastar skit, och kallar det för "kris" och allt möjligt. Ja inte om du är mellan 25 och 35, förstås. då kan du göra vad du vill för dig själv, utan att kallas omdömeslös eller "krisig". men har du passerat 40 så kom inte och snacka om att du vill tatuera dig eller ha en yngre karl, eller klä dig i fetishklackar, eller whatever.
Och om du gillar ytliga prylar så förvänta dig inte att folk skall tro att du har ett djup. Du kan vara Buddha själv, men gillar du att kolla på The Rachel Zoe Project så är du garanterat en fejk-Buddha.
Så våga bara inte! Stopp och belägg, passa dig, för fasen, där går gränsen. För att:
Är du över 40 så ska du helst plocka ur din piercing ur näsvingen, och gå en kurs i hur du bäst klär dig eller fixar din frisyr. Och dina åsikter? De ska du helst skita i helt, för ingen bryr sig. Finns nog någon kurs i det ämnet med.
Ahmen, herre jisses, varför ska det vara så?
Lever vi inte på 2000-talet? Vad är det för stenåldersskit???
Jag har aldrig följt någon norm, ahja kanske nån tänker nu, inte undra på att det är så många ups and downs då, när hon nu envisas att klä sig som hon gör, eller att ha håret på ett visst sätt, eller lyssna på den där musiken, eller ha de där åsikterna...(Hähä, jaaa, tänk va! Men jag har lärt mig mycket på ups and downs. Vad har du lärt dig?)
Å ena sidan matas vi i media och överallt om att vi ska vara som vi vill, leva ut oss själva, fullfilling och bla bla bla. Å andra sidan skall vi passa in i normen/ ramen och vara "representativa".
Hyckleri. Kallar jag sådant för.
Näe, jag funderar på att fettatuera mig, på båda armarna,
bara för att! (och för att jag är över 45 förstås också såklart)
Måndagskrönika för Driftig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar