...and it goes on and on and...

Idag hade min unge första dagen i skolan efter lovet. När han kom hem så hade han en sjukt tung skolväska. Full med böcker. Så tung. Jag bara kände att ska han bära runt på den där, stackarn. Men sen tänkte jag att jaja, bär man en riktigt tung skolväska när man är 12 så kanske man slipper en osynlig men tung ryggsäck när man är vuxen. Vilken konstig tanke. Men ändå, tjae kanske ligger nåt i tanken, eftersom den dök upp. Sen kom jag att tänka på att vad ojjar jag mig för egentligen. Där ute, i världen, finns det barn som skulle ge vad som helst för att övhdt få gå till skolan, med en egen jättetung rygga, istället för att bära en rissäck eller sy kläder till nån klädjätte i väst, och plötsligt blev allt så djupt, och jag blev alldeles trött, på mig själv liksom och jag kände att nu, nu är det du, Maggie, som tar och känner lite tacksamhet över den där skittunga skolväskan.