Bön

Det ligger faktiskt som ett lock av djup förstämning över staden
i o m detta med 10 åriga Englas försvinnande.
För min egen del går det inte långa stunder utan att jag tänker på detta oerhörda.
Barn försvinner överallt, mammor och pappor blir ihjälslagna, och ibland också deras barn, skräckfyllda scenarier utspelas dagligen, runt om i världen och närmare oss än vi kan ana.
Hur, jag bara undrar, hur galet är allt?
När jag flyttade upp till La Hedemora för 8 år sedan, så såg jag det som ett tillfälle att få vara i en fristad, där min son kunde växa upp tryggt, i en medelstor stad, och i en renare atmosfär, där barnen kan cykla till varandra, och de flesta känner varandra väl, vuxna som barn.
Just idag känns det som att den bilden bara var falskt speglad i mitt naiva inre. Verkligheten har hasat sig ikapp oss.
Så här ser verkligheten ut i Sverige 2008: Våra barn kan inte cykla till varandra, våra barn kan inte ens gå trygga till skolan eller skolbussen, inte ens på ljusan dag går de trygga, barnen- för galningar är ute efter våra barn!
Det är SÅ vansinnigt!!! Man finner bara inte ord.
Det enda som återstår är att knäppa händerna, och be. Be för Engla, var hon än må befinna sig. Och be för hennes föräldrar i denna fasansfulla tid, som de genomlider i detta nu.