Crazy II

I tystnaden

Bästa utlägget av sonen imorse, när jag mässade om miljöutsläpp och Greenpeace-actioner, och om allt vad vi kan göra som enskilda individer:
"Men maaaamma, jag vet. Sluta tjata om allt det där hela tiden. Jag vet allt det där. Mina första ord var: Det är växthuseffekten som förstör våran planet, och vi måste börja tänka på vad vi gör mot miljön för annars kommer hela systemet att braka"
Då var mamman tyst en stund...och lyssnade på finaste just nu , klicka här för att lyssna själv!

Kärlek i ljusets hastighet

Sonen tog den här bilden på Thomas Di Leva under spelningen i Stjärnsund. Jag tycker att fotot är helt fantastiskt.
Som en målning.

Skön vibb!

Sonen och jag var med om att skapa ett enormt ljushjärta när vi var och lyssnade på Thomas Di Leva som spelade i Stjärnsund i lördags. Behöver jag säga mer? Jo, en sak till- jag är en cosmosflicka nu, härifrån och in i evigheten och bortom. Ja.

Fredagslåten (eller alla dagar föresten)

Energi, kärlek, lycka och glädje till alla som vill ha :) Life is good. Ja.

Att se framemot

Jag känner mig upprymd. Thomas Di Leva gästar Smedjan i Stjärnsund i sommar.
Jag bokade mina biljetter direkt när jag såg att spelningen annonserades.
Jag vet inte om det finns biljetter kvar, men kolla bokningen här Videon nedan är senaste skapelsen av Thomas Dileva, och hans fina Zinat är med.
"We are truly here only to give , and that love is the most important thing to be giving , regardless of the circumstances"

Brus

Att stanna upp och lyssna till sig själv, att lyssna inåt, bli ett med sig själv och att förverkliga sina egna drömmar. Det är sådant som kommer till mig mellan varven i bruset. Sådant som jag vet är sant, och mer viktigt än all yta och rikedom i världen. Men lika sant som det känns i mitt hjärta, lika hårt slår tvivlen till.
Det är ju verkligen inte lätt. Att göra sitt eget inre till det allra viktigaste och mest betydelsefulla i allt det som är i ständig rörelse och bland allt det som ständigt hörs.
Det är då, när tvivlen om ens egen förmåga och tillräcklighet är som störst, som en strimma ljus kan göra underverk, och ge kraft. Som detta:

Släpp

Esoteriska frågor, andlig utveckling och allt däromkring, jag i en mer medveten form, eller rättare sagt den jag är menad att vara . Det är mitt kall. Att hela tiden skapa en medvetenhet för allting, ett uppvaknade inom mig, och i allt och alla.
Det pågår nu, igår och i evighet. Och det är gott.
Igår, t ex, kom en fras till mig, genom en film, en banal film, som jag låg och strötittade på utan större engagemang, ur denna filmen klingade ”As long as you don´t want things to change,a s long as you hang on to it, you will not have a change. Let it go, and things will change” …Hm. Det där har jag hört ganska många gånger nu vid det här laget, de där orden är ju inget nytt, jag har hört det om det om och om igen, och arbetat på det länge, länge, som något sorts mantra.
Och verkligen försökt att inte använda ordet inte (för det hörs ju ändå inte i universum) och kanske kämpat liiiite för mycket. Det är idag väldigt lätt för mig att bara avvfärda den där meningen som en ”klyscha”, samtidigt som något i mitt inre vet att det är sanningen. Jag kan inte annat än se det som ett budskap. Orden ur den banala filmen.
För det är ju lätt att tro att ”omständigheterna” vill en illa. Att det alltid är allt runtomkring mig som skapar oreda och drar in mig i neggovibben. Att allt trubbel och tråk följer mig.
Det är väldigt väldigt lätt att tro att det är så det förhåller sig…
Jag vet också att kanske är det egentligen så att det är jag som följer trubbel? Bryta mönster är jobbigare än att fortsätta vara i neggovibben. Neggovibben har ju inget att göra med mig, den finns ju utanför mig, alltså lätt att ”skylla” på den. Jag har länge funderat på vilken vibb som finns inuti mig. Jag vill ju inbilla mig iaf att jag är i ljus och kärlek, och inte i neggoträsket.
Konstaterar att jag nog gör det hela så mycket svårare än vad det egentligen är. För universum vill en ju gott. Så är det ju.

Lyrics/ Follow me

Mer nostalgi

Det här är minnen. Året var 1981 och vi såg Thin Lizzy på Hovet. Vilken känsla. Lizzy var liksom bäst! Och så den här intervjun, alla kidsen helt förväntansfulla, sångaren Phil Lynotts "speciella" groupie, ryktades det, vad hette hon nu igen? Anette tror jag, och i publikhavet jag, Jonta, Jocke, Anita, Pippi och alla andra polare som var med den där magiska kvällen.
Phil Lynott dog 1986. Fyfan, en stor förlust.
Många tributeband och Thin Lizzy själva i olika konstellationer håller hans minne vid liv. So far- so good, alla blir äldre förvisso, men musiken består och Lynott är forever young, i våra hjärtan...

Lördagskänslan

John Norum/ Thin Lizzy-covers. Mmmmmm... Bringing back sweet memories.

Inte dags

Det var inte dags för min kära vän Peter Tägtgren PAIN att erhålla en Swedish Metal Award, istället gick priset i kategorin bästa alternativ till fabulösa Evergrey, vilket dom naturligtvis var hur värda som helst!


I kategorin Heavy/Power, vann Falun-bandet Sabaton. Dom är också grymma!

Swedish Metal Award

Geniet Peter "PAIN" Tägtgren är nominerad till en Swedish Metal Award.
Damn, hoppas han vinner han är såååå värd det!!!
Ytterligare ett Dalaband är nominerad, Sabaton från Falun.

På lokal

Live-spelningar är inte vanligt i La Hedemora. Undantaget är den sk Daldansen som arrangeras varje sommar, men som i mitt tycke tenderar att bli lite för hypat liksom (gaaaah, det är daldansen , NU måste alla ut, inte för musikens skull utan för att supa) och emellanåt ordnas det trubadur på puben, ett koncept i sig som jag har fruktansvärt svårt för. Jag skulle hellre se stå-upp komik på puben, och en alldeles egen estrad för musikuppträdanden, regelbundet, gärna varannan helg! Så där som det var där jag bodde förut, små rockklubbar, som man kunde besöka underground liksom. Igår var jag iaf på lokal och vart glatt överaskad, för här är nånting på gång som känns i maggropen och som kan bli riktigt riktigt bra om det förvaltas rätt! Cafe´Paris (snälla byt namn), i "vanliga fall" lunchrestaurang och biljardroom, satsar nu på ett riktigt bra koncept med lokala rockband och soloartister som uppträder lördagkvällar. En åldersblandad äkta musikintresserad publik som går på lokal för att ta en öl och lyssna på musik- inte supa sig apfull på puben och ragga på trubaduren (jo, detta har beskådats x-antal ggr på den lokala puben- en bedrövlig syn...).
M a o för min smak i vad det gäller att gå ut en kväll är en rockklubb helt klart att föredra, och jag frågar en massa folk, finns det bandkultur i den här stan, och alla var hoppfulla och tvärsäkra, att det finns det och att det är på tiden att det finns ett hak i stan där bandkulturen kan få visa upp sig och utvecklas. Gott så.
Nu hoppas jag att detta inte bara stannar vid enstaka tillfällen, utan att det verkligen satsas vidare på en rockklubb i stan. Och den skapas i lika delar av att arrangörerna fortsätter med konceptet samt att den musikintresserade publiken infinner sig. Gårdagen bådade gott, stället var fullsatt kl 22.30.

På självaste julafton

Ni vet det där om ett erbjudande som jag skrev om för några dagar sedan, det var om att jag blivit utsedd till "veckans medlem" på nätverket Drifig.nu. Uppe på deras sajt idag. Kul.
Annars njuter jag just nu av Manu Chao och av att det är julafton med La famiglia.

Efterlängtad cd-debut

Kommer ni ihåg Petra Kvännå, den vackra bruden med den totala blues/soul/rockrösten från Mora, som deltog i Joacim Cans kör i Körslaget? Läser att hon nu släpper en egen platta med godis från 70-talet.
Detta ser jag fram emot, och kommer definitivt investera i plattan (hihi, hör ju till kategorin som fortfarande köper musik på cd)

Ljuset i hjärtat

Tomas di Leva , the man himself, bjuckar på sin nya singel, och konstaterar snusförnumstigt att det finns inget bättre sätt att öppna sitt hjärta än att GE, utan att kräva något tillbaka.
Hör ni det nu!!!
Jag ger budskapet vidare genom länken:
Ladda hem singeln och kolla på videon här

Kul tur i natten

För övrigt så är det Kulturnatta i La Hedemora ikväll, och efter en promenad runt på stan(livemusik mfl aktiviteter på de olika torgen runt om i stan bl a) och att avslut i Wahlmanska huset där bl a King Surf Tattoo-studio visade en mängd tatueringar på bild samt live-tatuering, så kände jag mig ganska nöjd och styrde stegen hemåt.
För överkänsliga mänskovalpar: Bilden är ett fotomontage...

Fredagsnöje

Fredagkvällen tillbringade jag och sonen vid scenkanten på Vincent Pontare-spelningen som gick av staplen på Hedemoras stora årliga event Daldansen.
Giget var bra och vi hade kanontrevligt överlag.

Sångglädje

Ren och sann glädje tycker jag att programmet Körslaget har förmedlat.
Körslaget har dessutom som programide´, tävlingsform och upplägg faktiskt varit ett helt enkelt genialiskt drag av Tv4, som annars har en förmåga att bara göra en irriterad med upplägg där man får vänta på del 2 eller röstresultat till efter 2-3 andra programinslag, typ nyheter och annat dravvel! Näe, detta var riktigt bra.
(Med undantag av Porseryds och Schulmans sms-fjantande i början av programserien. Men det är glömt nu)
Mina favvos hela vägen har vart Team Cans och Team Brolle - i familjen tippade vi dem tidigt som 1a resp 2a.
I sommar ska vi försöka se åtminstone Team Cans live - och Hammerfall såklart, ett briljant hårdrocksband som vi gillar plenty här hemma :)

Töntigt

Förra veckan kunde vi läsa att nät och sms-mobbaren Alex Schulman kallade
Brolle för tönt.
Eh? Hur tänkte han då - egentligen??? Hur definierar Alex Schulman en tönt?
Igår tittade jag på Körslaget, och funderar en del.
Vad exakt är det som är töntigt med Brolle? Själv tycker jag att Brolle verkar vara en begåvad musiker, med mycket egen integritet och spirit. Är det kanske det som är töntigt? Att han inte viker ut sig hur som helst utan minsta eftertanke? Eller är han töntig som privatperson?
Men, om han nu är en tönt privat, vad har det isåfall med hans medverkan i Körslaget att göra, och varför utbyta den åsikten med tv4 producenten, via sms som publiceras offentligt?
Äh, vad vet väl jag, här uppe i obygden är vi ju bara smått informerade via media, utan större (läs obefintlig) närmare insyn i den värld som offentliga personer vistas i, men förmodligen är det väl så att det hör till Alex Schulmans marknadsföring att om och om igen angripa åt alla håll och kanter, och på så vis profilera sig ytterligare som en av Sveriges största nätmobbare av mer eller mindre offentliga personer. Det är väl just det som har gjort honom känd bland oss vanliga dödliga? För, jag menar, vem var Alex Schulman innan han började blogga?
Själv kan jag känna att det är lille Schulman som, i egenskap av sin egen offentliga person, gör sig själv ganska töntig, emellanåt...
Hans motsvarighet i USA, för exempel, torde vara Perez Hilton.