Tankens kraft

Har du varit med om att du tänker en tanke, typ att något ska bli inne eller populärt, det kan vara vadsomhelt, men du får bara en stark känsla, eller att en bok borde skrivas eller en film borde göras, om något speciellt ämne, eller att du får en genialis ide´ om något, även det vadsomhelst, som du suger på som en karamell, helt för dig själv, utan att du sagt något till någon...och så plötsligt händer det!
Men det är inte du som gör eller drar igång det.
Du står bredvid och bara betraktar, och det händer, och du tänker, hjälp jag måste vara synsk eller nåt...
Japp, det händer mig, precis hela tiden.
Och det är sådana gånger som jag tänker att vi är så mycket mer kollektivt medvetande än vad vi tror. Är vi "för öppna" i våra tankar, så läcker de ut, och tolkas och vidareutvecklas av någon annan. Som en mental flaskpost eller nåt.
Så hur patentskyddar man sina tankar? Om man nu skulle vilja agera med någon av alla sina ideer före någon annan tankeläsare snappar dem?
Det där har jag funderat en del på....

Måndagskrönika för Driftig

Shop til u drop

Julen står för dörren. En högtid som jag hyser tudelade känslor för.
Jag känner ett starkt förakt för kommersen kring denne högtid, alltför mycket handlar om konsumtion.
Vi är många föräldrar som försöker lära våra barn andra värderingar.
Men det räcker inte med ord. Vi måste omsätta våra ord i handling.
Då först blir det vi vill lära dem tydligt, och kanske framförallt trovärdigt.
Jag tycker om idén att handla överskott och secondhand eller att ge en hjälpande hand i form av en penninggåva till ett gott syfte (julklappstips! Kan bli bra presenter av sådant med).
Men jag kan inte bara gilla idén, jag måste agera. Och då är det som att hälften av alla de som pratar om att vi måste bry oss mer om det ena eller det andra, genast faller bort.
För plötsligt krävs ett engagemang, något som "tar min tid".
Och då väljer man hellre att ta ett steg tillbaka.
Man väljer bort att veta överhuvudtaget.
Man blundar. Och förnekar.
Det är så mycket lättare att bara driva med strömmen.
Det skrämmer mig. Att fast vi lever på 2000-talet, i en "modern och upplyst" tid, så väljer så många att inte agera eller ta ställning, av ren lathet, för att det är "för jobbigt" att ta till sig sanningen. Konsekvensen av detta "gömma huvet i sanden"-beteende blir tyvärr att det enda vi lär våra barn (i vår enträgna strävan att ge dem "goda" värderingar) är att lögnerna kan leva vidare.

Men jodå, i min familj lägger vi också ner ett visst pyssel inför julen, det gör vi. Men vi försöker, verkligen försöker att ta det lilla lugna med allt. Man kan ju liksom fördela gracerna av myspys och givandet av gåvor över hela året.
Kan jag tycka.


Måndagskrönika för Driftig

Till er alla från mig

Idag tillkännages det, och jag vill dela det med er, mina stjärnor, här är FILMEN
Se den nu!
Now, be good out there, ni är älskade (och sedda) ♥

Var ett as och du är en vinnare

Jag gillar inte tonen. Jag gillar den inte alls. Faktiskt.
Hamnar framför en realitysåpa, där en av tjejerna blir utpekad som falsk och opålitlig. Hennes brott: Hon är alltid trevlig, glad och positiv. Hon är alltid rar, och go och hjälpsam. Medtävlarna menar att det är dom inte vana vid, och en av dem går t o m så långt som att säga att det är något onormalt med att alltid vara så glad och positiv, att det verkligen är något skumt med ett sådant beteende.

Läser en nöjeskrönika, där krönikören ondgör sig över folks lycka i t ex twitter och facebook-statusar. Skriver du att du har världens bästa gubbe så är du bara ute efter att showa off. Det är överdrivet att skylta med sin kärlek. Ja, det är rent av onormalt. Showmance, kallar han det för, och slår snuförnumstigt på sin lilla journalisttrumma.

Hamnar framför ännu en realitysåpa på tvn, även här blir en person nedtryckt. Brottet: Hon är kärleksfull, och har modet att visa sin kärlek, helt öppet, hon tar för sig, tar chansen och framförallt hon spelar inga spel.
Det står inte på förens skitsnacket bakom hennes rygg är igång, mobbingen tar fart. Man tycker att hon är för "stor på sig". och man "enas" om att det känns inte normalt, det där att man är så försigkommen och framåt.

Ja, ni kan nog räkna ut själva hur jag tänker nu. Och jag kan bara upprepa, att jag gillar inte tonen. Inte alls. Nej. Och jag menar det.



Måndagskrönika för Driftig

No more bullshit

Tydligen är Sverige i topp vad det gäller åldersdiskrimering och åldersnoja, och aversionen mot att anställa äldre kvinnor är stor.
Det gäller nog i viss mån män också, jag tror inte att åldersdiskriminering är en genusfråga, men debatten verkar ha "glömt bort" männen lite.
De fria yrkena, (alltså de konstutövande), anses vara mer benägna att "våga" satsa på lite äldre förmågor i yrkeslivet, säger man bl a.
Och så kanske det är, (vad vet jag ege), men å andra sidan tycker jag att det låter lite motsägelsefullt, iaf vad det gäller film och tv, där åldersfixering verkar vara da shit liksom.

Jag gillar teorin som jag läste/hörde någonstans, om att kanske är det så att en äldre generation (vilken jag tillhör själv nu för tin, hehe) ses som obekväm just för att dom fått viss insikt i att det inte längre finns någon tid över för bullshit-time! Man går helt enkelt inga omvägar och är inte längre någon ja-sägare. Och det är obekvämt helt enkelt.

Neej hörni, livet blir ju faktiskt bara roligare för var dag som går! Möjligheter finns så länge man inte går sönder någonstans (begagnatmarknaden för människor är ju tyvärr inte lika lukrativ som begagnatmarknaden för saker), och är man inte anställningsbar längre av den ena eller andra orsaken, så får man helt enkelt hitta på något eget, då behöver man inte vara "obekväm" för andra.
Är detta svaret på varför så många (speciellt kvinnor) över 40 startar eget?

Nåja, diskussionen och frågeställningarna kring ämnet är hursomhelst intressanta, och jag lyssnar intensivt och känner bara att oh yes, nu ÄR man äldre...

Marie Louise Ekman på bilden är iaf 63 bast, och fick ett nytt jobb förra året
(som professor på Konstfack), inte sin ålder till trots, utan just för sin ålder = erfarenhet, kunnande och engagemang, en kvinna som under alla år ständigt varit aktuell med nya projekt. Snygg är hon också.


Bild från Konstvärlden & desajn

Måndagskrönika för Driftig

Burnin burnin

Igår såg jag ett program på tvåan om Christian von Koenigsegg. Om hans dröm, som blev en vision, som blev en verklighet. En sann visionär och entreprenör.
En som valt att gå vägen, hela vägen.
En man som modigt följer och lever sin dröm.
Christian von Koenigsegg känns äkta.
Hans vilja och intentioner känns äkta och sannt passionerade.
Och så tänker jag på många av de entreprenörer som jag mött.
Jag tänker på deras äkthet, eller avsaknad av äkthet.
Jag tänker på mina egna drömmar.
Och jag tänker på den brinntid vi har. Jag tänker oss som ljus. Ja.
Några har kanske en brinntid som ett tjock handstöpt blockljus, 8 timmar, och andra brinner i 5 timmar, som ett högkvalitets värmeljus, och några brinner bara i mitten, så där som ett lågprisvärmeljusen från ÖB, en sisådär 3 timmar.
Christian von Koenigsegg har en brinntid som sådana där jättepartymarschaller, som brinner i 15-18 timmar.
Och som ett mantra kommer det tillbaka till mig, "det viktiga är inte hur länge du brunnit för något, det viktiga är att"...
Mhm, återkommer det där, hela tiden. Ska flura lite på varför.
Och så hoppas jag att det inte går åt helvete för Christian von Koenigsegg, nu när han ska köpa SAAB, för han verkar vara en sån himla bra kille. Faktiskt.


Måndagskrönka för Driftig