konstnäreklamakeri

Jag ska försöka se affischutsällningen på Nordiska museet.
Mest vill jag se den för att det för mig skapar viss nostalgi att se reklam från en tid när den utfördes av illustratörer och konstnärer, för hand, hantverksmässigt, kreativt och med brinnande inspiration långt innan phototshop och illustrator och indesign. Intressant, och fint ju! Sen var jag nog lite proggare i tonåren, väldigt och kaxigt engagerad i fredsfrågor och jämlikhetsfrågor. Fast jag fattade nog inte att det kallades progg då, det har jag fått insikt om först senare.
Då var man bara engagerad och i känslan liksom. Inte så viktigt vad man var.
Vernissage idag. Fri entre´.

Passion

Får vi vara lite modebloggar-gaaaah-must-have-crazy och bli rörda över ett par skodon? Får vi det? När vi är gamla?
Ja. Ja. Ja.
För tror nån att vi bryr oss?
Nej, tänkte väl det...Dom här fina fina söta finns på Brandos, för runt 5000 (stövlar) och 1200 (sandaletterna)

Det är slut, vännen

Hur gör man slut med en kompis? Jag menar på ett bra sätt. Utan att såra. För det händer ju faktiskt att man växer ifrån varandra, att man inte delar samma ideal och livsåskådningar längre, att det som varit tajt och oskiljaktigt plötsligt känns som en snara kring halsen.
Det händer.
Oftast kan man inte ta sig ur en kvävande vänskapsrelation med annat än en konflikt.
Mycket märkligt. Och faktiskt helt onödigt.
Gör man slut med sin kärlekspartner så finns ”vi kan väl vara vänner i alla fall”.
Och avbryter man en affärsrelation så är ju det mest formaliteter, och väldigt enkelt egentligen. Men om man känner att man inte längre kan eller vill fortsätta en vänskap, vad sjutton säger man då? För värst av allt är väl ändå att behöva gå ur det i total tystnad, låta det ”rinna ut i sanden”.
Jag minns att jag såg ett program för länge sedan om just detta dilemma.
Någon proffsig beteendevetare hade en handlingsplan som gick ut på att man verkligen skulle göra ett avslut, kanske skriva ett brev, där man talade om för personen ifråga hur mycket den betytt för en under den tid som man varit vänner, men att man känner att man nu inte har något gemensamt längre, och att man skulle ta avsked med lyckönskningar och hela kitet. Fint.
Men allvarligt, fungerar det i verkliga livet?
Jag kan berätta att jag försökt. En gång. Och det gick inte. Jag blev misstrodd och bemöttes med ältande och bråk, ”vad har jag gjort dig, är du sur, arg, vad, vad, vad och varför?” Det hela slutade med att vi bad varandra dra åt h…e.
Fy. Det var hemskt.
Nej. Man avslutar inte vänskapsband på ett fint sätt. Man tar inte adjö, eller säger på återseende. Man blir osams, eller låter det tona bort i solnedgången.
Varför kan inte vänskillsmässor bara vara ett enda stort gå ur det i frid och kärlek och ärligt lycka till?
Ska inte det vara möjligt?

(Måndagskrönika för Driftig)

Brus

Att stanna upp och lyssna till sig själv, att lyssna inåt, bli ett med sig själv och att förverkliga sina egna drömmar. Det är sådant som kommer till mig mellan varven i bruset. Sådant som jag vet är sant, och mer viktigt än all yta och rikedom i världen. Men lika sant som det känns i mitt hjärta, lika hårt slår tvivlen till.
Det är ju verkligen inte lätt. Att göra sitt eget inre till det allra viktigaste och mest betydelsefulla i allt det som är i ständig rörelse och bland allt det som ständigt hörs.
Det är då, när tvivlen om ens egen förmåga och tillräcklighet är som störst, som en strimma ljus kan göra underverk, och ge kraft. Som detta:

Gåvan

I helgen har jag haft vänner hemma hos mig.
Vi hade en skön, inspirerande och verkligen laidback helg.
Jag, Sabina och Marja.
Vi pratade om livet, drack en del vin, skrattade och grät en skvätt. Shopping, eftermiddagslur, mat, mera livet, och gnäll och skratt och lite mer vin. Sena nätter och sovmorgon.
Att säga att goda vänner är en gåva kan låta som en klyscha.
För det finns ju de som har ingen alls.
En dag när jag var i affären så stod det en farbror framför mig. Hela hans ryggtavla såg ensam ut. Och han hälsade hej på kassörskan, och något i hans ledsna hållning och sköra tonfall fick mig att tro att kassörskan var den första han talade med på hela dagen, och jag tänkte på att det finns människor som inte har någon att tala med på en hel dag, kanske en hel vecka eller ännu längre. Det finns de som inte har vänner, inte familj. De som inte har någon.
Kanske vissa inte vill, de har själva valt bort. Och de som är ofrivilligt ensamma. De som ser framemot att få säga hej, hur mår du till kassörskan på affären. De som inte fått ”gåvan” vänner. När jag stod där bakom den där farbrorn, medans han packade sina plastkassar, så tänkte jag ”ljus och kärlek och lycka till dig gamle man” och jag hoppades innerligt att den ändrade hållningen som jag tyckte mig skönja över hans ryggrad när han lämnade snabbköpet skulle ge honom glädjen att få och modet att ta emot en vän, eller styrkan att klara ännu en ensam dag.
När alla dessa tankar kommer över mig, nu här när tjejerna åkt tillbaka till Stockholm, så vill jag bara tacka Gud (eller nån) för att jag har dem: Alla mina vänner. Och för att dom vill ha mig.

Måndagskrönika för Driftig.nu

Reality bites

Jag har varit och tittat på ett par lokaler.
Jag har funderat på bolagsform, och samarbete.
Men jag har inte riktigt den tillit som krävs, att våga lita på att det ska gå bra, det har ju inte gjort det förut, och har jag råd om det inte går bra igen?
Så jag kollar på nån repris av Extreme Homemakeover. Flyr lite så. Där är mamman, som alltid kämpat för alla och satt sig själv i sista hand, och barnen som lider av svår astma, och alla gråter, när dom ser sitt nya fina hus med hyperextrem ventilation, som på ett sjukhus, så bra är ventilationen. Och så säger Ty att det och det bolaget bestämt sig för att avskriva eller betala alla pappas skulder och studielån. Då gråter pappan också.
Och allt är jättefint överallt, och nytt och vackert.
Jag blir rörd, så in i helvete rörd.
Och min tolvåring säger, - mamma varför måste du alltid grina när du tittar på sånt där, det händer ju i alla fall inte på riktigt.
Jag säger att jo, det gör det, det hände ju dom.
- Ja, svarar sonen, men det händer inte oss.
- Nej, kontrar jag, det gör det inte, för jag skulle aldrig vara med i förnedrings-tv och få alla mina kort lagda på bordet offentligt. Ja, nu menar jag inte att jag dömer de här människorna som är med på tv, alla gör ju sina val(det sista säger jag mest för att jag inte vill signalera att ett dömande beteende är ett acceptabelt beteende).
- Precis, säger min pojke och han fortsätter, att det kommer något tv-bolag och ställer allt till rätta är ju ingen sanning det heller eller hur, men det är klart, det kan ske mirakler.
- Så sant, säger jag, förundrad över denna tolvårings klokskap. Och så gråter jag rört en skvätt till.
Sonen kramar om mig, och säger lite halvstörigt så där som tolvåringar kanske gör,
- äh, mamma sluta larva dig, nu kollar vi på Andra Avenyn, det handlar om verkligheten…

(Måndagskrönika för driftig.nu)

Släpp

Esoteriska frågor, andlig utveckling och allt däromkring, jag i en mer medveten form, eller rättare sagt den jag är menad att vara . Det är mitt kall. Att hela tiden skapa en medvetenhet för allting, ett uppvaknade inom mig, och i allt och alla.
Det pågår nu, igår och i evighet. Och det är gott.
Igår, t ex, kom en fras till mig, genom en film, en banal film, som jag låg och strötittade på utan större engagemang, ur denna filmen klingade ”As long as you don´t want things to change,a s long as you hang on to it, you will not have a change. Let it go, and things will change” …Hm. Det där har jag hört ganska många gånger nu vid det här laget, de där orden är ju inget nytt, jag har hört det om det om och om igen, och arbetat på det länge, länge, som något sorts mantra.
Och verkligen försökt att inte använda ordet inte (för det hörs ju ändå inte i universum) och kanske kämpat liiiite för mycket. Det är idag väldigt lätt för mig att bara avvfärda den där meningen som en ”klyscha”, samtidigt som något i mitt inre vet att det är sanningen. Jag kan inte annat än se det som ett budskap. Orden ur den banala filmen.
För det är ju lätt att tro att ”omständigheterna” vill en illa. Att det alltid är allt runtomkring mig som skapar oreda och drar in mig i neggovibben. Att allt trubbel och tråk följer mig.
Det är väldigt väldigt lätt att tro att det är så det förhåller sig…
Jag vet också att kanske är det egentligen så att det är jag som följer trubbel? Bryta mönster är jobbigare än att fortsätta vara i neggovibben. Neggovibben har ju inget att göra med mig, den finns ju utanför mig, alltså lätt att ”skylla” på den. Jag har länge funderat på vilken vibb som finns inuti mig. Jag vill ju inbilla mig iaf att jag är i ljus och kärlek, och inte i neggoträsket.
Konstaterar att jag nog gör det hela så mycket svårare än vad det egentligen är. För universum vill en ju gott. Så är det ju.

Lyrics/ Follow me

Hellcoach

Sonen spelar ju handboll. Han är riktigt vass på handboll. Så när det vart Klasshandboll så ville han såklart att klassen skulle vara med och tävla. Fem tappra barn plus han själv blev det till slut från klassen. Jag beordrades till klasshandbollscoach. Fint, visst. Jag är ju precis 0-tävlingsmänniska, och definitivt ingen sportfantast. Vi fick fula limegröna t-shirts som det stod
"Klasshandbollen-2009" på, och jag vet inte riktigt hur eller när under morgonens förberedelser som jag blev en sådan driven och fajtig coach, men kanske hände det precis när jag drog den där tröjan över min nyblonderade skalle, eller när jag såg prisbordet med de stora gnistrande bucklorna.
Vi började genast visualisera. En sådan där skulle bli våran!
Min spontana hejarramsa till kidsen blev
"Mosa, mosa sluta gosa"
och jag hejade på och applåderade när de gjorde bra anfall och mål, och jag hojtade "snyggt" när våran målis gjorde räddningar, och "syyyyynd" när den lilla gula bollen iaf landade i "vårat" nät. Jag låg på och stod i, så att domarna flinade och andra föräldrar och lärare dånade.
Jag blev coachen från helvetet, för motståndarna.
"Mina" ungar vart bara peppade, och kramade coachen sin rejält (jag tror inte det var av skräck) efter varje match och hajfavjsen haglade.
Två av tre matcher vann vi, och den tredje oavgjort. Den fina bucklan till klassen, och medaljer till barnen. (Att det sedan visade sig att ALLA klasser fick buckla och medaljer förtog icke vår segerkänsla när vi tågade ut ur Vasahallen!)
När jag kom hem och tog av mig den fulsnygga tröjan blev jag som vanligt igen.

Hopp

Jag har vart på väg att släppa min butik. Ganska många gånger sedan starten.
Har i tankarna suttit i dimman på kanten av en stenbro och tänkt,
1 cm till så faller jag, och ja, jag tänker låta mig falla och fan vad det känns bra. Bara släppa allt så liksom.
Och i nästa sekund har jag klamrat mig fast på den kalla blöta stenbrons kant med ett nej nej vad gör jag, jag tror ju på min ide´!

Då det vart för dyrt att ha lokalen som jag hyrde, så fick jag erbjudande om och gick in i en samarbetsgrej med en annan klädbutik i staden. En kort tid efter det att jag flyttat in så deklarerar ägaren att dom behöver utrymmet som jag hyr för att driva en ny affärside´.
Jag fick förstå, sa ägaren. Och jodå, trots att jag själv har en tendens att bli nästintill sjukligt ideell i det mesta, eller i alla fall i det jag brinner för, så det kan jag förstå, jag lovar. Av hela mitt hjärta.

Jag tänkte ett tag att nu gör jag det, går till stenbron och där -
ja ni vet.

Men drömmare och ”gammal hästbrud” som jag är så vandrar mina tankar till att hoppa hinder med häst. Hindret är så där aphögt, och man lägger oroliga volter framför hindret för att man vill ”förbereda” sig, ”samla ihop” sig, ”få ordning” på allt, och man kastar bedömande blickar på det aphöga hindret med den sortens skräck i halsgropen som ger blodsmak i munnen , och tränarn som vrålar från sin sittplats i ridhusets hörn ”seså, rid an nu, det går bra”, och till sist finns inga ursäkter mer för vad man behöver ha färdigt, så man vänder upp emot hindret, kisar, nästan blundar och känner hästen ta avsprånget i sågspånet, och pang så är det klart och man är över, man vänder sig om storflinandes, och tänker, damn it det där var ju ingenting, lätt som en plätt jue!
Men just nu lägger jag volter. Det är där jag är nu.
Så ny lokal- ja. Någon?
Tjing!

(Måndagskrönika för Driftig.nu)

Krönikör

Jag har fått erbjudande om att vara Måndagskrönikör på sajten Driftig.nu.
Mycket fint, tycker jag.
Så varje måndag fr o m imorgon kommer ni kunna läsa min krönika, som jag även publicerar här på bloggen.

Sajten Driftig.nu är Sveriges största mötesplats för kvinnliga entreprenörer och driftiga tjejer. Där träffas människor med driv och ambitioner för att utbyta erfarenheter och marknadsföra sina företag. Driftig.nu är platsen dit kvinnor vänder sig för information och nätverkande kring företagande, där finns verktyg som hjälper dig att nå dina mål.
Driftig.nu drivs av Beautiful Business AB

Lovely!

Veckans tulpanprenumenation från sonens klass, där man samlar pengar till skolresan genom att sälja bl a blommor. Mmmmm, fint.

Minne

1 år sedan Engla-barnet mördades här i Hedemora...

Bättre sent än aldrig

Vad är det här för mörk bild? Jo,strömmen slogs ut i stora delar av Hedemora ikväll.
I närmare bestämt 40 minuter.
T o m gatbelysningen slocknade.
Strålkastarna kring kyrkan lyste alltjämt. Men i övrigt väldigt väldigt mörkt.
Earth Hour kom till Hedemora. At last. Hehe

Rar bloggare

Vännen Robban och hans flickvän Åsa har en Gustav. Gustav torde vara en av Sveriges, ja kanske världens yngste bloggare.
Kolla in här.

Dags att tänka efter före nu

...don´t care what people say
Just follow your own way
Don´t give up, dont give up
If you want then laugh
If you must then cry
Be yourself dont hide
That will be the return to
yourself,
the return to innocence.

(hela texten här)

Dagens konst

Jag läste om den här boken. Den berörde mig redan då jag läste den första gången för ett femton-tal år sedan.
Den berörde igen. På ett annat plan, i en djupare dimension.
Camille Claudel är endast sjutton år när hon år 1880 reser till Paris för att gå i konstkola, och där få utlopp för sin nästintill galna obsession för skulpterande. Hon träffar den tjugofyra år äldre mästerskulptören August Rodin, blir hans elev, och hans älskarinna.
Hon avstår från sina egna arbeten för att arbeta på och fullfölja Rodins verk. Hennes eget kall, talang och begåvning hamnar på utplåningens brant, och knäckt av bördan avslutas hennes dagar på mentalsjukhus. Historien är makalös, och levnadsödet både vackert och avskyvärt, författat av en levande och intensiv skrivarhand, tillhörande Anne Delbeé.
Den som varit i en dramatisk konstnärsrelation, eller i vilken annan smärtsam relation som helst föresten, lägger inte boken ifrån sig oberörd...