Jag läser om en känd krönikör i en lika känd kvinnotidning, reportaget handlar om hennes behov av att få ordning på sin garderob och sin hjärna vad det gäller hur hon klär sig och i vilken tidsepok hon befinner sig i, kontra då och verklighetens nu. Jag känner att reportaget träffar mig rakt i maggropen.
Det där handlar lika mycket om mig. Det där med hjärnans sätt att gå på automatik när det gäller hur man gått klädd i alla år, och att man liksom inte har eget vett att se hur man borde klä sig nu. Klädkoden är viktig. Jag är livrädd för stylister som ska göra om en, men kan de bevara min personlighet och ändå ge mig och min garderob ett lyft, så är jag med på noterna.
Den kända krönikören blev skitfin, stylisten visste sitt jobb. Nu har ju inte jag någon stylist, så trevande väcker jag min sömniga hjärna och talar varsamt om för den att den är inte 25 år längre, och att vi tillsammans skall bestämma oss för en HELT nya stil som fungerar för oss båda i detta nu.
Vi söker, och vi finner följande, när vi väl änligen är överens:
En magnifik klassisk gråskala med röda, svarta och vita accessoarer, som blir fint att premiärbäras till tidiga hösten.
Detta är kläder som jag ALDRIG brukar bära, men jag tror att det kommer att funka.
Och jag säger bara som den kände krönikören, fan vad det kommer börja hända saker om jag glider runt i de här outfitsen.
